Schumann, Clara, (1819-1896) Tysk pianist och tonsättare.
Kanske är Clara Schumann den mest kända kvinnliga tonsättaren under 1800-talet. Hennes barndom var långt ifrån problemfri. Det finns anledning att tro att det var musiken som blev räddningen och gav hennes liv mening. Pappan var den kände piano- pedagogen Friedrich Wieck, en synnerligen auktoritär och brutal herre, som kunde bli besinningslöst arg. När Clara var i femårsåldern, lämnade modern hemmet efter skils- mässa, en minst sagt ovanlig företeelse under 1820-talet. Att Clara fram till denna tidpunkt inte talat är kanske inte förvånande under sådana omständigheter. Men hon började då ta pianolektioner för fadern. Trots dennes stränghet tycks detta bli en förlösning; sakta kommer talet igång.
Turnerandet som underbarn med pappan upptar en stor del av hennes tonårstid. Samtidigt uppstår en växande kärlek till Robert Schumann, som var elev hos Friedrich Wieck. 1840 gifter hon sig mot faderns vilja med Robert.
Liksom många av sina yrkessystrar var hon tvungen att sköta komponerandet vid sidan av sina övriga plikter som hustru. Som en av sin tids främsta pianister fortsatte Clara sina konsertresor. Ofta följde Robert med på dessa. Där fick han finna sig i att spela rollen av statist och av Claras beundrare få frågor som: sysslar även ni med musik herr Schumann?
Clara Schumann hade ansvaret för uppfostran av åtta barn. Hon skulle komma att överleva fyra av dem. Efter Roberts död 1854 ägnade hon en stor del av sin tid åt att kämpa för Roberts och gode vännen Johannes Brahms musik. Brahms publicerade praktiskt taget inget verk, som inte Clara fått möjlighet att först läsa igenom och kommentera. Det behövs egentligen inga fler bevis på Claras storhet som musiker. Hon var visserligen hans livs stora kärlek, men Brahms var så medveten om sin egen kvalitet som tonsättare, att han aldrig skulle godta dåliga råd hur förälskad han än var.
Clara Schumann skrev i tidiga tonår en pianokonsert i a-moll, alltså samma tonart, som Robert senare skulle använda i sin pianokonsert. Claras konsert är mer byggd på virtuost spel än makens och inte alls i samma klass. Bland övriga verk kan nämnas ett trettiotal mycket vackra sånger t.ex. Am Strande till text av Robert Burns, samt en mycket uppmärksammad pianotrio i g-moll, som behandlas nedan. Tyvärr var det en utbredd och självklar inställning bland män, att kvinnor var oförmögna att skapa musik av substantiellt och bestående värde. Ja, så vanlig var den uppfattningen, att många kvinnor själva trodde på den. Sålunda skrev Clara i sin dagbok följande om sin pianotrio:
Det finns några fina avsnitt i Trion, och jag tror även att den är någorlunda lyckad vad gäller formen, men det är naturligtvis ändå ett kvinnoarbete, vilket alltid saknar kraft och ett och annat nytänkande.
Text från Kammarmusikförbundet
Yngve Bernhardsson
Comentarios