CHOPIN
och
SCHUMANN

– TVÅ ROMANTISKA TONSÄTTARPORTRÄTT

Man kan kalla det för ett romantiskt genikoncentrat: under loppet av fem år, 1809-1813 föds inte mindre än sex av romantikens största tonsättare: Mendelssohn, Chopin, Schumann, Liszt, Wagner och Verdi!

Vad innebär termen romantik? I vår tid avser vi i första hand en andlig kulturell strömning i slutet av 1700-talet och en bit in på följande sekel som framför allt opponerade sig mot upplysningstidens ideal. Mot förnuftsdyrkan hävdades känslans primat, individen skulle ha frihet att utveckla sig individuellt, obunden av rådande konventioner. Ämnesvalen blev oftast förankrade i exotisk miljö och i gångna tider, medeltiden med dess riddarideal besjöngs gärna i lyriska strofer, naturen, som man tidigare talat till och inte med, blir nu en besjälad del av den romantiske konstnärens mångfacetterade uppenbarelser i dikt, måleri och ton.

Frederic CHOPIN och Robert SCHUMANN, båda födda 1810, har kallats klaverets poeter, geniala både som tonsättare och interpreter. Medan den polsk-franske mästaren nästan uteslutande gestaltade sina storslaget poetiska visioner genom och för sitt instrument, pianot, ägnade sig den tyske mästaren efter att under 1830-talet ha komponerat ett stort antal bestående mästerverk för piano även åt andra genrer.

Frederic CHOPIN (1810-1849) föddes som ende sonen till en fransk far och en polsk adelsdam i en by utanför Warszawa. Han fick en mycket vårdad uppfostran, redan i fyraårsåldern erhöll han musikundervisning. Hans framsteg var påtagliga, redan vid 8 års ålder debuterade han som pianist och improvisatör vid pianot i huvudstaden. Vid 12 års ålder började han studera harmonilära och kontrapunkt vid Warszawakonservatoriet för dess berömde direktör Elsner som kom att betyda mycket för ynglingens utveckling.

Samtidigt som han i hemlandet tidigt vunnit berättigad framgång som pianist och hade tänkt sig en framtid som pianovirtuos hade han börjat komponera. Bland de fåtaliga verk för piano och orkester märks speciellt de båda pianokonserterna i e-moll och f-moll (1829-30), med vilka han vann enorm framgång i Warszawa efter att 1829 skördat stora lagrar i Wien just som konsertpianist. 1830 hade det polska upproret mot de ryska makthavarna slagits ner, i november samma år lämnade Chopin sitt fädernesland för att aldrig återkomma och slog sig ner i Paris som mottog honom med öppna armar.

I den franska högkultiverade miljön gjorde han sig snart ett namn som pianist, tonsättare och lärare och fann vänner bland de förnämsta tonsättarna och diktarna, bland de förra Liszt, Berlioz och Bellini, bland de senare Heine, Balzac och George Sand. Med den berömda författarinnan George Sand (pseudonym för baronessan Aurore Dudevant) inledde Chopin en förbindelse som varade flera år och som sannolikt bidrog till att undergräva hans ömtåliga hälsa (detta sagt utan moralisk pekpinne!). . – Chopin drabbades tidigt av tuberkulos och i oktober 1849 avled han i Paris av struptuberkulos. Ett skakande fotografi från dödsåret 1849 visar en i förtid åldrad, dödsmärkt 39-årig man.

Det är påfallande hur tidigt Chopin nådde fram till ett individuellt uttryckssätt. Hans rytmik, harmonik och fraseologi är absolut egenartade. Han var med hjärteroten fäst vid sitt fädernesland och ägnade det åtskilliga storartade kompositioner, mazurkor, polonäser, helt i en personlig, konstmusikalisk gestaltning utan att därför förlora folkloristisk friskhet och naturlighet. Något liknande kan också sägas om hans valser, ja, om hela hans pianistiska testamente åt eftervärlden, preludierna, balladerna, etyderna, sonaterna (den s.k. Sorgmarschsonaten är speciellt berömd) m.m.

För den romantiska pianomusikens utveckling har han haft enorm betydelse och i tekniskt och musikaliskt hänseende är han klart skolbildande. CHOPIN: En ciseleringens mästare, konturer där aristokratens förnämt asentimentala gestik alltigenom innebär äkta innerlighet, där det gåtfulla månljuset med dess tusen förföriska aningar, skuggor och gäckande hemligheter gestaltas till unik klaverpoesi.

Robert SCHUMANN (1810-1856) föddes i den lilla staden Zwickau i Sachsen, några mil från Leipzig. Hans far var en ansedd bokhandlare som även var litterärt verksam. Redan i skolåldern började Schumann sina musikstudier, under hela sin skoltid ägnade han lika mycket tid åt musik som litteratur, uppmuntrad av båda föräldrarna. (Det är intressant att lägga märke till att flertalet av de romantiska tonsättarna ägde omfattande litterär beläsenhet, inte minst Schumann!).

Efter att som 18-åring avlagt mogenhetsexamen påbörjade Schumann förströdda juridikstudier i Leipzig, hans kärlek till musiken tog snart överhand och han kom i kontakt med den ansedde pianopedagogen Friedrich Wieck, för vilken han bedrev intensiva pianostudier. Han började konsertera och fick uppleva påtaglig framgång vid en hovkonsert i Mannheim samtidigt som han fick en stark konstnärlig upplevelse av ett konsertframträdande av den ryktbare violinisten Paganini i Frankfurt am Main. Musiken hade helt fångat hans romantiska själ och genom Wiecks förmedling fick han moderns tillstånd att helt ägna sig åt musiken (fadern hade dött 1826).

På hösten 1831 bosatte han sig i Leipzig och hade närmast tänkt sig en bana som pianovirtuos men på grund av olyckligt experimenterande med mekaniska hjälpmedel blev hans högra hand delvis förlamad och konsertbanan måste uppges. Men i stället började nu Schumann komponera en mängd pianomusik som i en strid ström flöt ur hans notpenna under hela 1830-talet och som måste räknas till det yppersta och mest personliga som komponerats under den romantiska epoken.

I motsats till Chopin som gav sina verk mera sakliga beteckningar (etyd, preludium, sonat, vals etc.) satte Schumann oftast innehållsmässigt karaktäriserande beteckningar på sina kompositioner, detta ett klart romantiskt drag. Av det drygt tjugotal pianoverk från denna tid kan nämnas ”Kinderscenen” med dess underbart sensibla inlevelse i barnets värld, de överdådiga ”Carnaval” och ”Kreisleriana”, ”Fantasiestücke”, ”Davidsbündlertänze”, ”Symphonische Etüden” m.fl.

Schumann var verkligen en musiker som med energi och övertygelse kämpade för det nya och värdefulla i musiken. Tillsammans med några likasinnade – bl.a. Friedrich Wieck – grundade han 1834 den fortfarande existerande tidskriften ”Neue Zeitschrift für Musik” där han under tio års tid kom att dra det tyngsta lasset i kampen mot dilettantism och för att främja den äkta tonkonsten.

Som musikskribent var Schumann utrustad med ett sällsynt sensibelt väderkorn, redan 1831 hade han entusiastiskt hälsat den jämnårige Chopin som ett geni. Den mest anmärkningsvärda insats som den noble person Schumann var blev i detta avseende den profetiska artikeln 1853 om den 20-årige Brahms’ kommande utveckling.

Wieck hade en dotter Clara som var ett pianistiskt underbarn, nio år yngre än Schumann, som förälskade sig i den högt begåvade flickan som besvarade hans kärlek. Tyvärr ville fadern under inga omständigheter ge sitt samtycke till giftermål och hans oböjliga hållning, som också ledde till att giftermålet först 1840 kunde äga rum, blev en svår prövning för Schumann som hade en ganska labil läggning. Äktenskapet blev emellertid lyckligt, Clara framträdde som firad pianist och Schumann komponerade oavbrutet. Dessutom blev han lärare vid det av vännen Mendelssohn 1843 grundade, snart ryktbara konservatoriet i Leipzig.

Fyra symfonier, kammarmusik, sånger, allt av högsta kvalitet såg dagens ljus under dessa år. 1840 (”Liederåret”) tillkom de stora sångcyklerna, 1841 (”Symfoniåret”) två symfonier, 1842 (”Kammarmusikåret”) bl. a. den berömda pianokvintetten, 1845 fullbordades pianokonserten i a-moll, kanske den yppersta av de romantiska konserterna. 1850 antog Schumann ett erbjudande om att överta befattningen som ledare för Allgemeiner Musikverein i Dusseldorf och möttes av stor entusiasm av publik och kritik. Men hans själsliga hälsa var knäckt, han led av tvångsföreställningar och perioder av svårartad melankoli.

En sista ljuspunkt var besöken i september-oktober 1853 av den framstående violinsten Joseph Joachim och dennes unge vän Johannes Brahms. I februari 1854 försökte Schumann dränka sig i Rhenfloden, räddades och överfördes till ett sjukhus utanför Bonn där han avled två år senare.

Paul-Christian Sjöberg